Lille Robin blev till efter 7 års kämpande... Jag lyckades helt enkelt inte bli gravid och då jag väl blev det så slutade det med missfall...Hela 8 st... Till slut ringde jag NUS (Norrlands Universitets Sjukhus i Umeå) och bad om att få hjälp...Och det fick vi, jag fick lämna ett par blodprover vid mens och Peter fick lämna spermaprover... Fick till svar att det fanns inga fel hos nån av oss så vi skulle få hjälp av fertilitetskliniken... Efter jag fick beskedet att vi skulle få hjälp så släppte jag alla tankar på att försöka bli gravid och det verkade som om det va det som behövdes.
Jag blev gravid utan deras hjälp och hoppades att jag skulle få behålla barnet denna gång.
Jag minns att jag ringde min svåger Peter Lövgren på morgonen den 26 januari 2004 bara för att surra lite och jag nämnde bara att jag mådde illa och att cigaretten smakade faan rent ut sagt.
Då sa han bara: Du är gravid snuttipluttan! Jag vägrade tro på det men övertalade min svärfar om att åka till Umeå för att köpa ett gravtest trots att det rådde blixthalka.
Vi kom hem igen och jag struntade i att det helst skulle vara morgonurin utan jag gjorde testet sent på eftermiddagen...
Det va positivt! =)
Jag satt mig ner i soffan en stund och bara njöt...Eller rättare sagt grät...Av lycka...
Men den lyckan skulle snart bli till oerhörd djup sorg...
Peter (mitt ex) ringde vid 18-tiden och va väldigt upprörd, han tom grät så jag frågade vad som hade hänt och han berättade att hans syster Malin och Peter (som jag nämnde ovan) hade varit inblandad i en allvarlig bilolycka och läkarna visste inte om Peter skulle klara sig...Malin hade klarat sig undan med lindriga skador men skulle ändå få ligga på intensiven över natten för observation...
Det dröjde inte länge förrän jag återigen fick ett samtal från min dåvarande make om att läkarna, trots alla insatser, inte kunde rädda livet på Peter =´(
Då, strax efter dödsbudet, berättade jag för Peter att han skulle bli pappa. Vi båda va glada men kunde inte glädjas över det... Jag lovade Malin att jag skulle döpa Robin efter Peter...Och det gjorde vi...Robin John Peter....
Det gör så ont, fortfarande, att tänka på vad som hände den där kalla eftermiddagen den 26 januari 2004...
Peter Lövgren fick bara bli 34 år gammal...
Jag saknar dig Peter!!!!
Jag satt mig ner i soffan en stund och bara njöt...Eller rättare sagt grät...Av lycka...
Men den lyckan skulle snart bli till oerhörd djup sorg...
Peter (mitt ex) ringde vid 18-tiden och va väldigt upprörd, han tom grät så jag frågade vad som hade hänt och han berättade att hans syster Malin och Peter (som jag nämnde ovan) hade varit inblandad i en allvarlig bilolycka och läkarna visste inte om Peter skulle klara sig...Malin hade klarat sig undan med lindriga skador men skulle ändå få ligga på intensiven över natten för observation...
Det dröjde inte länge förrän jag återigen fick ett samtal från min dåvarande make om att läkarna, trots alla insatser, inte kunde rädda livet på Peter =´(
Då, strax efter dödsbudet, berättade jag för Peter att han skulle bli pappa. Vi båda va glada men kunde inte glädjas över det... Jag lovade Malin att jag skulle döpa Robin efter Peter...Och det gjorde vi...Robin John Peter....
Det gör så ont, fortfarande, att tänka på vad som hände den där kalla eftermiddagen den 26 januari 2004...
Peter Lövgren fick bara bli 34 år gammal...
Jag saknar dig Peter!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar